”En död kropp är som ett tyst vittne”

På Katharina L Sjölins obduktionsbord hamnar de som misstänks ha dött en onaturlig död.

Det är hennes uppgift att hitta svaren så att rättvisan kan ha sin gång.

Under utbildningen fastnade rättsläkaren Katharina L Sjölin för anatomin och studiet av vävnadsprover i mikroskop. Hon fascinerades av det större sammanhanget med döendet och det fysiska förfallet.

– Hur en kropp går från biosfären till litosfären, från den biologiska världen till jorden – jag tyckte det var spännande.

– Det kändes också otroligt angeläget och spännande att få vara med och se till så att personer som farit illa i någon mån kunde få en upprättelse med hjälp av medicinska bevis, säger hon.

Efter tio år som rättsläkare beskriver hon hur arbetet påverkat henne på de existentiella planet:

För tio-femton år sedan sågs rättsmedicin som något udda. I dag har attityden förändrats, kanske tack vare ”CSI” och andra tv-serier där rättsläkarna är hjältar.

– Nu tycker många att vårt jobb är spännande. Bilden tv-serierna ger stämmer till viss del, men det är klart att allt är enklare på tv, de är mer tvärsäkra och klarar upp allt väldigt lätt.

– I verkligheten kan jag till exempel aldrig säga att ”den här människan avled klockan 16.30 i går”. Dödstidsbestämning är mycket komplext, det är många faktorer som inverkar, som omgivningens temperatur och hur mycket kläder den döde har på sig.

Tv-seriernas rättsläkare äter gärna lunch vid obduktionsbordet. Det intygar Katharina L Sjölin att hon och hennes kollegor inte gör.

Däremot är poliser med i obduktionssalen i verkligheten också – om det är ett misstänkt mordoffer som obduceras.

Och de döda kropparna förvaras i kylfack som dras ut, precis som på tv. Däremot har de inte namnlappar fastknutna runt stortån, de har identitetsarmband i plast, liknande dem som sjukhusen använder för levande patienter.

Katharina L Sjölin öppnar dörren till rättsmedicinska enhetens hjärta: Obduktionssalen.

Fläktsystemet susar, väggarna är vitkaklade och golven täcks av blåa linoleummattor.

Utanför fönstren sänker sig eftermiddagen över huskropparna i de inre regionerna av Karolinskas sjukhusområde.

Salen har precis städats för dagen, de båda rostfria obduktionsborden ser ut som nyputsade diskbänkar. Knivar, saxar, tänger och sågar ligger uppradade, redo att användas.

Det doftar av rengöringsmedel. Men här finns också en annan lukt, en kvalmig och vagt obehaglig odör som den minutiösa städningen inte har förmått utplåna och som ligger kvar som ett stilla minne av de sargade kvarlevor som passerat här.

På obduktionsborden hamnar de som polisen klassificerar som misstänkta offer för en onaturlig död: De som dött i olyckor, tagit sina liv eller blivit mördade.

De flesta är män, många är missbrukare.

Hit kommer de som kastat sig framför tåget, de som supit ihjäl sig eller överdoserat droger och de ensamma som legat döda i veckor eller månader i sina lägenheter.

Katharina L Sjölin har tappat räkningen på hur många kroppar hon har obducerat.

– Det är klart att man vänjer sig. Man blir professionell. Jag arbetar systematiskt, jag vet vad jag ska leta efter och vad jag inte får missa. Det jag ser här är inget jag bär med mig eller tyngs av senare under dagen. Jag skulle inte kunna arbeta med det här om jag drogs med känslomässigt och blev ledsen.

Men visst finns det fall som berör.

Hon obducerar två förmiddagar i veckan. Då byter hon om till skyddskläder och tar med sig kameran och diktafonen in till obduktionssalen.

Katharina L Sjölin kan hinna med tre obduktioner på en förmiddag. Mer komplicerade fall, som mordfall eller då kropparna har väldigt många skador, kan dra ut på tiden i flera dagar.

Obduktionen inleds med att hon talar in bakgrundsinformation i diktafonen, om vem den döda personer var och var kroppen hittades.

Därefter går hon systematiskt igenom kroppen, punkt för punkt enligt ett obduktionsprotokoll. Eventuella skador dokumenteras noggrant i både ord och bild. Hon talar in information som sedan skrivs ut.

– När vi tar bilder har vi rena gröna dukar som vi använder som bakgrund. Om vi ska fotografera en hand till exempel lägger vi den på duken. Dels för att det ska bli tydligt men också för att det ska se bra ut. Man vill inte ha med besudlade verktyg på bilden.

Kroppen öppnas och de inre organen lyfts ut och så att hon kan studera dem. Även huvudskålen sågas upp och hjärnan tas ut.

Under obduktionen letar rättsläkaren efter både skador och sjukliga förändringar.

– Även om polisen bedömt dödsfallet som olycksfall eller självmord kan det ju vara något annat. Vi försöker att alltid titta med fördomsfria ögon. En död kropp är som ett tyst vittne.

När hon är klar läggs organen tillbaka i kroppen, som sys ihop.

– Det går inte att plocka dem i ordning, men det ser bra ut från utsidan.

När jobbet i salen är klart tar den andra delen av hennes arbete vid. Då analyserar hon proverna och skriver ut ett obduktionsprotokoll.

– Oftast lyckas vi hitta dödsorsaken. Jag är alltid glad när jag kommer fram till en dödsorsak och känner att jag har gjort ett bra jobb och en bra undersökning, det hänger på att vara noggrann under hela processen. Men ibland lyckas vi inte, ibland vet man inte varför en människa har dött.

Ju sämre skick kroppen är i, desto svårare är det att fastställa en dödsorsak. Om kropparna till exempel är brända eller har legat så länge att bara skelettet finns kvar är rättläkarens arbete svårare.

Även förgiftningar kan vara svåra att upptäcka. Man måste screena för just det aktuella giftet för att kunna hitta spåren av det i kvarlevorna.

Katharina L Sjölin torde veta hur man begår det perfekta mordet – men det berättar hon inte. Hon passar på den frågan.

Speciellt på sommaren är det vanligt att kropparna som kommer in är ruttna.

– Då är det svårt att nå resultat. Kroppsvävnaderna bryts ner under inverkan av syre, kroppen blir först uppsvälld och vätskefylld för att sen falla samman och tappa form och struktur. Det är också jättesvårt att se något med mikroskop då vävnaden är likomvandlad.

På tv ser man ofta hur rättsläkarna smörjer ett medel under näsan för att ta bort den värsta odören.

Det förekommer även i verkligheten, men är inget som tillämpas i av de som jobbar i obduktionssalarna i Solna.

Katharina L Sjölin och hennes kollegor arbetar i rejäla skyddskläder, de bär munskydd och har ofta skärmar framför ansiktet. De duschar alltid efter obduktionerna, det finns också möjlighet att gå i bastun.

Och samtalen med kollegorna fungerar som ett slags rening på det själsliga planet.

– Många frågar hur jag kan jobba med något så svårt, men varje läkarjobb har svåra sidor. Även allmänläkare måste ta hand om väldigt tunga och komplexa situationer. Här hos oss har vi inte sorgen, det hemska, på det sättet. När de kommer hit är det redan över. Det är ett skal som ligger här, ett skal som en gång varit en människa.

Hon återkommer flera gånger till hur respekten för de döda genomsyrar arbetet. Hur de verkligen försöker att hantera varje kropp, som en gång varit en människa av kött och blod, med respekt och varsamhet.

Däri ingår också att tänka på de efterlevande, som ofta är i chock och sorg.

– Om någon blivit väldigt svårt skadad, överkörd av ett tåg till exempel, då försöker teknikerna att sy dem så fint som möjligt i ansiktet så att de anhöriga kan se dem och ta farväl. Det är viktigt för människor att få se något av en anhörig som gått bort, även om det bara är en hand som vi kan visa så är det bättre än att inte se något alls, för fantasin är så mycket värre än verkligheten.

– Ska man har det här jobbet måste man tycka om det, man måste tycka att det är intressant. Jag tycker att jag har det bästa jobb som finns. Det är inte alltid den rättsmedicinska bedömningen har så stor betydelse, men ibland är den helt avgörande, säger Katharina L Sjölin.

– Det känns väldigt bra att kunna hjälpa till så att saker och ting kommer till rätta och så att oskyldiga inte blir dömda.